Idag på jobbet kom suget och ångesten tillbaka igen. Allt startade efter en lunch av fisk, grönsaker och turkisk yoghurt plus ett besök på affären (för att egentligen köpa tidning och deodorant) som slutade med en påse cashew- och macadamianötter. Jag jobbade på och allt mina arbetskamrater såg var den effektiva, ambitiösa och alltid så duktiga Wilma. Men sanningen var att Wilma var helt förlorad i sin egen värld! En värld styrd av bulimi!

Resten av dagens arbetsuppgifterna utförde hon med autopiloten på. All fokus och alla tankar fanns redan i mataffären där hon gick runt bland hyllor och mekaniskt fyllde varukorgen med mat. En baguette med rensteksröra, chips, dipp, grädde, vitt bröd, ost, godis, hallonsylt, korv, kex, glass, läsk och kakor. Hon planerar inhandlandet av den mat hon vet att hon senare ska hetsäta. Hon tänker ut en ursäkt till varför hon inte kan följa med vännerna ut och dansa på kvällen. Hon gör sig reda för ännu en fredagskväll med endast bulimin till sällskap. -Och tro det eller ej, men hon längtar!!!

Hon är medveten om vad hon gör och vill egentligen hindra attacken som är på väg. Hon tar då och då djupa andetag, känner efter vilka känslor hon egentligen känner och försöker intala sig själv att hon ska klara av det här. Men tankarna virrar återigen iväg, det dånar och skriker i hennes öron, hennes hjärta bankar, hennes händer darrar och hon känner hur paniken blir allt starkare för var minut som går. Hon tittar på klockan, bara 55 minuter kvar att jobba nu. Hon försöker återigen kontrollera sina tankar, men så fort arbetsdagen är över rusar hon mot närmaste affär. Hon handlar i två affärer och ett salladshuvud, en gurka, mjölk och lax hamnar också i korgen för att en för att inte övriga kunder och kassörskor ska ana något.

På bussen hem sitter hon långt bak och försöker dölja alla kex och chokladbitar hon stoppar i munnen. Med överfyllda matkassar springer hon sedan från bussen och hem till lägenheten. Redan i hissen har hon svalt en kexchoklad, ett wienerbröd och en ostsmörgås. Så snart hon låst dörren och slängt ytterkläderna på golvet, hugger hon in på ett wienerbröd och sliter upp chipspåsen. Som i trans vispar hon grädde, blandar dipp och öppnar förpackning efter förpackning med kakor, kex, ost och glass. Äta, äta, äta! Nu går det undan! Hon slutar inte äta förrän magen är fylld, så fylld att den värker. Hon blir rädd att den ska spricka! 
Stapplande tar hon sig ut till toaletten och stoppar tre fingrar långt ned i halsen. Kräkas, kräkas och kräkas! Ibland tror hon att hon ska kvävas av allt kräkandet. Toalettsits, kinder, hår och höger hand blir kladdiga av äckligt kräk. När det inte längre känns som om magen ska sprängas, går hon tillbaka till berget av halvtomma förpackningar och röran av mat. Hon fortsätter äta, kräkas, äta och kräkas till långt in på natten.

Nu sitter jag här, skriver, tuggar tuggummi med citronsmak och lovar återigen att detta var sista gången! Har gråtit, tagit en dusch och städat undan efter kvällen matorgie. All överbliven mat finns nu i soporna täckta av diskmedel. Vågar inte spara maten och riskera ännu en hetsätning (visst jag erkänner! Har tidigare hänt att jag till och med grävt i soporna, sköljt av det värsta av diskmedlet och börjat om med mitt ”äta-kräkas” igen! ) Men inte ikväll! Är tillräckligt äcklad, besviken på mig själv och helt slut!

Varför kunde jag inte bara åka raka vägen hem, ta en dusch, smörja in kroppen med min body butter med jordgubbsdoft, klä upp mig, fixa håret, sminka mig, äta middag med min bästa vän och sen följa med dem och dansa hela kvällen lång??? Varför var jag tvungen att förstöra ännu en fredagskväll?  Är så rädd att jag ska bli fast i allt det här. Är så rädd att jag ska förstöra hela mitt liv. Är så rädd för att jag aldrig ska bli frisk! Är så rädd för att misslyckas ännu en gång!

Snälla hjälp mig! Vad gör ni när ångesten kommer? Vad gör ni när ni känner att tankarna spårar ur? Vad gör ni när en hetsätningsattack är på gång? Går det att hindra en hetsätningsattack innan det är försent? Snälla, säg att det går!!!

Dags för mig att sova, glömma kvällen misslyckande och ta nya tag imorgon!

Kram på er alla!

Ps: Snälla, ta verkligen hand om er själva! Vi är alla värda mer än ett liv med endast vår bulimi till sällskap!

//Wilma