God morgon på er allesammans!
Vårsolen skiner ute och det känns som om det kommer att bli en härlig dag! Har visserligen ont i huvudet och ärorkeslös och matt i kroppen sen helgens hetsätning och kräkningar. Men känner mig glad (vilket var en evighet sedan sist!!!) och har faktiskt lust att gå på en långpromenad och bara njuta av solen. Kanske är det gårdagen besök på bulimicentret som är orsaken. Fylldes verkligen av hopp och ny motivation där! Tack !

Har förstått att många av er har frågor och undrar hur det gick, så ska nu försöka berätta om besöket.

Är svårt att beskriva hur det kändes innan, men kan lungt säga att jag var nervös och ledsen. Hade en klump i halsen hela vägen dit och redan i väntrummet kom tårarna. Allt kändes så hopplöst och jag skämdes så mycket över allt det här äckliga som jag håller på med !!!

Efter att ha suttit 10 min i väntrummet möttes jag av en riktigt härlig kvinna (vi kallar henne Inger). Inger som nu är min kontakt, var så förstånde, tröstande och snäll. Inte en enda gång blev hon besvärad, förskräckt eller äcklad och inte heller skyllde hon situationen på mig.

Vi satt i varsin skön fåtölj i ett mysigt rum och bara prata. Jag berättade hur jag mådde i nuläget, hur ofta jag hetsäter, kräktes och hur hopplöst allt känns. Jag förklarade hur rädd jag är för att jag aldrig ska lyckas ta mig ur det här. Rädslan för att aldrig bli frisk!  DET GÅR ATT TA SIG UR DET HÄR WILMA, är det första hon säger till min efterår. Det är inte lätt, men om du verkligen vill så kan jag lova att det går, fortsätter hon. Jag känner att hon verkligen vill hjälpa mig och det ger mig hopp! 

Hon frågar sedan om jag känner till riskerna med att göra som jag gör. Jag nickar lite svagt. Självklart vet jag att det finns många risker med att hetsäta och sen kräkas upp maten. Tänderna skadas, magen tar stryk, mineralhalten förändras, att hjärtrytmen kan rubbas och hjärtat i värsta fall stanna, fula sår på handen osv... Men det jag inte kände till var att blodådrorna på matstrupen kan brista om man kräks ofta under en längre period. Brister de, så förblöder jag! Det jag gör är med andra ord direkt LIVSFARLIGT för mig. "Det är alltså jätteviktigt att du verkligen försöker ta dig ur det här", säger Inger allvarligt.

Det skrämmer mig och jag ska verkligen kämpa och göra allt jag kanför att bli frisk nu! 

Vi pratar sedan om min uppväxt och försöker hitta orsaken till hetsätande. Vi pratar om min viktfokusering och är överrens om att jag måste lära mig acceptara min vikt (kanske till och med gå upp några kg). Vi pratar om ensamheten och om jag har några vänner jag kan ta stöd av. Vi pratar om maten; hur viktigt det är för mig att äta regelbundet och tillräckligt mycket (Jag vet, jag vet... Det här har vi nog alla hört 10 000 ggr, men det hjälpte att hon sa det). Vi pratar om att jag inte ska skuldbelägga mig själv. Vi pratar om min självkänsla. Vi bara pratar, pratar och pratar. Och det känn bra! 

Ska skriva matdagboken en vecka nu. Nästa gång ska vi sen gå igenom mina kostvanor, för att se om jag kanske äter för lite eller vad det kan vara som triggar fram min hetsätning. Vi ska ta min vikt. Tanken med att jag ska väga mig vid varje besök, är för att bevisa för mig själv att jag faktiskt kan äta regelbundna och normalstora portioner. Att jag inte kommer att öka en massa i vikt, nu när jag slutar kräkas upp maten. 

Har en ny tid nästa måndag och jag längtar nästan att få komma dit igen. Har bestämt mig för att klara denna vecka. Har bestämt mig för att bli frisk!

Kram, 
Wilma