Vaknade upp och känner mig precis som väntat tjock, fet och uppsvälld! Åh, varför skulle jag äta alla de där smörgåsarna igårkväll? Skulle aldrig ens drömma om att våga ställa mig på vågen idag. Det är en härlig morgon, solen skiner och våren är på G, men det enda jag känner är viktpanik!!!

Åt helvete med alla dessa "friskistankarna" nu!
Idag hoppar jag över frukosten och tar en lång skön morgonpromenad istället. Sen blir det förmodligen en liten lunch , inga mellanmål och bara några få kalorier till middagen. Förhoppningsvis ska jag känna mig smal och nöjd snart igen. Haha, när var jag senast tillräckliogt smal och nöjd med min kropp? Nä, just det! Jag blir ju aldrig tillräckligt smal och perfekt. Aldrig!!! Det kommer alltid att vara några kg till som ska bort, en mage som ska bli plattare och muskler som ska vara mer tränade. Först när jag fått min perfekta kropp kommer jag att bli nöjd och börja leva mitt liv. Men varför ska jag skjuta upp livet tills jag blir smal? Varför kan jag inte börja leva förrän jag har den perfekta kroppen? Varför kan jag inte känna mig nöjd, snygg och trivas med mig själv redan nu?

Nu gör jag just det jag inte borde göra. Jag hoppar över frukosten, äter lite och räknar kalorier igen. Jag luras återigen av bulimin och rusar med andra ord raka vägen mot en ny hetsattack, men vem bryr sig???

Let's go Soliga Morgonpromenad! =)
Kram

Ruskigt jobbigt just nu!
Kanske inte är försent att stoppa hetsattacken ännu(??????).
Men HUR ska jag göra? 

Vill verkligen inte förstöra allt nu när jag kommit så långt! Men orkar inte och ger snart upp...

Jag tittar på klockan gång på gång idag. Känns som om den närmar sig 13.00 i rasande fart. Har mitt andra besök på bulimicentret idag kl 13.00 och jag vill verkligen inte gå dit. Har skjutit undan tankarna på besöket hela helgen, men nu känner jag hur paniken och ångesten smyger sig på. 

Egentligen ser jag fram emot att få träffa min kontaktperson där, men problemet är att vi ska ta min vikt idag. Har varken hetsätit, kräkts, använt laxermedel eller övertränat den senaste veckan. Känner mig pigg och mår bättre än på länge, men har en så enorm ångest över vikten just nu. Känns som om jag ökat enormt mycket i vikt den senaste veckan. Har inte ens vågat ställa mig på vågen, men känner hur magen putar och låren tar i varandra.

Samtidigt säger en förnuftigare del av mig att det inte gör något om jag går upp lite i vikt. Får jag tillbaka mitt liv och kan vara lycklig och frisk, vad spelar då några kg hit och dit för roll? Men som sagt det är bara den förnuftiga delen av mig som tänker så... Är skräckslagen för vad vågen kommer att visa idag!   

Hur gör ni för att acceptera att ni lägger på er några kilon? Går det att acceptara? Ska jag överhuvudtaget tillåta mig att öka i vikt? Kan jag bli frisk utan att gå upp i vikt? Kan jag gå ner de här kg senare igen? Åh, hatar min viktfokusering!

Kram

Är hemma hos mina föräldrar nu och det känns verkligen underbart! Vill för en gångs skull bara umgås med dem och njuta av ledigheten. Har faktiskt suttit framför tv:n tillsammans med mamma hela kvällen nu. Var länge sedan jag var så här lugn! De senaste åren har jag alltid varit rastlös, uttråkad och istället avslutat kvällarna med småätande i smyg och hetsattcker för att sen och låsa in mig på toan, sätta på duschen och försöka dölja att jag sätter fingrarna i halsen.

Känner visserligen av de gamla vanorna att smyga till skafferiet eller frysen ikväll också, men känslan och suget är inte alls lika starka som vanligt. Har ju bestämt mig för att klara av den här helgen utan hets! Vill inte ljuga och smyga mer för mina föräldrar! Vill inte göra dem besvärade, bekymrade och oroliga! Vill inte svika dem! Vill bara älska dem och njuta av deras sällskap!

De vet om att jag har bulimi och de försöker stödja mig så gott de kan. Samtidigt är de så besvärade  och rädd för att prata om det. Jag tror att de skäms över mig. Eller rättare sagt så skäms de nog över vad jag gör. Det är alltid jag som tar upp bulimin och börjar prata om hur jag mår. Fast oftast är också jag tyst och låtsas att allt är bra. Vi låtsas att allt är som förrr. Att allt är lika bra som det var innan jag gick och blev den äckliga och misslyckade BulimiWilma.

Mamma som själv haft ångest och psykiska besvär förstår mig ändå ganska bra. Hon lyssnar och försöker komma med tips och råd. Min pappa däremot förstår inte ett enda litet skvatt. Han vill inte ens försöka förstå! Han tror att det är enkelt och att allt bara handlar om karaktär. Han säger till mig att ta mig i kragen och "sluta". Jag har ju alltid varit den målmedvetne, den som går in för allt till 110 % och den som lyckas med det mesta! Jag har alltid haft viljan! I hans ögon är det alltså bara för mig att bestämma mig för att låta bli att hetsäta och kräkas (som om jag inte försökt med det sjuhundrafemtioelva ggr!!!).  

Tro nu inte att jag inte älskar dem. För det gör jag verkligen! Och nu ska jag ha en underbar dag tillsammans med dem! 
Kram

Ps: Skrev början av inlägget under mitt täcke igårkväll (hade inget internet då), så fortsatte vid pappas dator nu på morgonen...

Nu är helgen så gott som här. För första gången på länge, så ser jag faktiskt fram emot att få helg! Jag ser fram emot att få åka hem och besöka mina föräldrar . I vanliga fall brukar de besöken vara fyllda av fasa och ångest över all mat, allt tjat och alla vakande ögon. Jag älskar verkligen mina föräldrar och de försöker stötta mig i min bulimi, men ofta blir det bara så fel ändå. Nu längtar jag för en gångs skull efter att få besöka, ta emot deras stöd och bara få prata med dem.

För övrigt så ska en god vän följa med. Tillsammans ska vi alla besöka vår stuga, basta, åka skoter och snowboard, grilla korv i vårsolen, se film, äta god mat och dansa i massor. Tänker inte låta Mia segra och förstöra ännu en av mina helger nu!

Önskar er alla en fin helg!

//Wilma 

Ån nej! Nu känner jag hur tankarna på mat, mat och mat bara blir starkare för var minut. 

Gick in på affären på vägen hem från jobbet. Ursäkten var att ta ut pengar och köpa ett skrivhäfte (till min matdagbok), men lyckades självklart lura mig själv att köpa lite godis också.  Nu sitter jag här och funderar på att gå in i köket och ta en liten kakbit. Eller kanske en liten brödbit? Elller ska jag unna mig en miniskål av glassen kanske?

Haha, som om jag kunde nöja mig med endast en del av kakan, en enda brödbit eller en miniskål glass?
Nej, ska inte gå in i köket just nu.
SKA INTE, SKA INTE, SKA INTE !!!
För gör jag det är snart både kyl och frys tömd...

Ska istället slå på steron på hög volym och ta en lång varm dusch nu. =)
Kram

God morgon!
Är så enormt trött just nu. Har inte sovit mer än 4 timmar inatt. Kunde absolut inte somna igårkväll, så har legat och vridit mig i sängen halva natten.

Brukar alltid ha lätt för att trilla tillbaka och ta till hetsätningen när jag är trött.
Är därför rädd för hur det ska gå idag! Har en riskdag som väntar mig med andra ord...
MEN jag känner mig beredd och redo för dagen!

Låt oss ta dagen som den kommer, inte som den går. Ett litet steg före är lagom.

Då var det kväll och jag har tagit mig igenom ännu en dag. Hurra Hurra Hurra!!!

Känner mig fortfarande tjock och uppsvälld, men har lyckats hantera den känslan och ångesten någorlunda. 

Har faktiskt inte ens haft en tanke på hetsätning och fingrar i halsen idag. Verkligen underligt! Tidigare har jag dagligen varit fylld av ångest samt suget och "längtan" att bara få stänga in mig och försvinna till bulimins ensamma värld. 

Idag har jag till och med haft en dålig dag på jobbet, gjort bort mig ordentligt, stressat, varit osams med en god vän och deppat. Borde alltså vara en given dag för att ta till hetsätningen. Men vet inte varför jag inte vill det nu... Är det bara för att jag lyckats äta regelbundet nu i några dagar? Är det matdagboken? Är det samtalet på bulimicentret? Är det skrämselattacken om att matstrupens blodkärl kan brista och jag förblöda? 

Ska iallafall fortsätta precis som jag gör nu! Fortsätta kämpa! Fortsätta min resa mot ett friskt och bulimifritt liv! 

//
Wilma


Ps: Kom precis på att det kanske är mitt bloggande och framförallt ert stöd här som gör att jag mår så bra just nu! Ni ska bara veta hur tacksam jag är! En stor kram till er alla!   

Idag på jobbet kom suget och ångesten tillbaka igen. Allt startade efter en lunch av fisk, grönsaker och turkisk yoghurt plus ett besök på affären (för att egentligen köpa tidning och deodorant) som slutade med en påse cashew- och macadamianötter. Jag jobbade på och allt mina arbetskamrater såg var den effektiva, ambitiösa och alltid så duktiga Wilma. Men sanningen var att Wilma var helt förlorad i sin egen värld! En värld styrd av bulimi!

Resten av dagens arbetsuppgifterna utförde hon med autopiloten på. All fokus och alla tankar fanns redan i mataffären där hon gick runt bland hyllor och mekaniskt fyllde varukorgen med mat. En baguette med rensteksröra, chips, dipp, grädde, vitt bröd, ost, godis, hallonsylt, korv, kex, glass, läsk och kakor. Hon planerar inhandlandet av den mat hon vet att hon senare ska hetsäta. Hon tänker ut en ursäkt till varför hon inte kan följa med vännerna ut och dansa på kvällen. Hon gör sig reda för ännu en fredagskväll med endast bulimin till sällskap. -Och tro det eller ej, men hon längtar!!!

Hon är medveten om vad hon gör och vill egentligen hindra attacken som är på väg. Hon tar då och då djupa andetag, känner efter vilka känslor hon egentligen känner och försöker intala sig själv att hon ska klara av det här. Men tankarna virrar återigen iväg, det dånar och skriker i hennes öron, hennes hjärta bankar, hennes händer darrar och hon känner hur paniken blir allt starkare för var minut som går. Hon tittar på klockan, bara 55 minuter kvar att jobba nu. Hon försöker återigen kontrollera sina tankar, men så fort arbetsdagen är över rusar hon mot närmaste affär. Hon handlar i två affärer och ett salladshuvud, en gurka, mjölk och lax hamnar också i korgen för att en för att inte övriga kunder och kassörskor ska ana något.

På bussen hem sitter hon långt bak och försöker dölja alla kex och chokladbitar hon stoppar i munnen. Med överfyllda matkassar springer hon sedan från bussen och hem till lägenheten. Redan i hissen har hon svalt en kexchoklad, ett wienerbröd och en ostsmörgås. Så snart hon låst dörren och slängt ytterkläderna på golvet, hugger hon in på ett wienerbröd och sliter upp chipspåsen. Som i trans vispar hon grädde, blandar dipp och öppnar förpackning efter förpackning med kakor, kex, ost och glass. Äta, äta, äta! Nu går det undan! Hon slutar inte äta förrän magen är fylld, så fylld att den värker. Hon blir rädd att den ska spricka! 
Stapplande tar hon sig ut till toaletten och stoppar tre fingrar långt ned i halsen. Kräkas, kräkas och kräkas! Ibland tror hon att hon ska kvävas av allt kräkandet. Toalettsits, kinder, hår och höger hand blir kladdiga av äckligt kräk. När det inte längre känns som om magen ska sprängas, går hon tillbaka till berget av halvtomma förpackningar och röran av mat. Hon fortsätter äta, kräkas, äta och kräkas till långt in på natten.

Nu sitter jag här, skriver, tuggar tuggummi med citronsmak och lovar återigen att detta var sista gången! Har gråtit, tagit en dusch och städat undan efter kvällen matorgie. All överbliven mat finns nu i soporna täckta av diskmedel. Vågar inte spara maten och riskera ännu en hetsätning (visst jag erkänner! Har tidigare hänt att jag till och med grävt i soporna, sköljt av det värsta av diskmedlet och börjat om med mitt ”äta-kräkas” igen! ) Men inte ikväll! Är tillräckligt äcklad, besviken på mig själv och helt slut!

Varför kunde jag inte bara åka raka vägen hem, ta en dusch, smörja in kroppen med min body butter med jordgubbsdoft, klä upp mig, fixa håret, sminka mig, äta middag med min bästa vän och sen följa med dem och dansa hela kvällen lång??? Varför var jag tvungen att förstöra ännu en fredagskväll?  Är så rädd att jag ska bli fast i allt det här. Är så rädd att jag ska förstöra hela mitt liv. Är så rädd för att jag aldrig ska bli frisk! Är så rädd för att misslyckas ännu en gång!

Snälla hjälp mig! Vad gör ni när ångesten kommer? Vad gör ni när ni känner att tankarna spårar ur? Vad gör ni när en hetsätningsattack är på gång? Går det att hindra en hetsätningsattack innan det är försent? Snälla, säg att det går!!!

Dags för mig att sova, glömma kvällen misslyckande och ta nya tag imorgon!

Kram på er alla!

Ps: Snälla, ta verkligen hand om er själva! Vi är alla värda mer än ett liv med endast vår bulimi till sällskap!

//Wilma

Dag 3. Onsdag 17 mars.

8.45 Frukost
Yoghurt 3 % med hallon, kardemumma och muslimix av linfrö och solrosfrön.
Te med mjölk.

11.30 Mellanmål
½ avokado med en röra av hackad tomat, keso, turkisk yoghurt och fetaost.

14.30 Lunch
1 ägg, en liten näve macadamianötter, 1 tomat med lite coleslaw.  

17.30 Middag
Fisk med äggsås, ugnsbakad chilikryddad lök och broccoli. Coleslaw.
Te

22:15 Kvällsfika
1 liten portion av morgondagens lunchsallad.
Yoghurt med keso, linfrö, solrosfrön och kanel.
Te.

Dag 2. Tisdag 16 mars.

7.00 Frukost
Yoghurt 3 % med hallon och muslimix av linfrö, solrosfrön och kokosflingor.
Te med mjölk

10.30 Mellanmål
½ avokado.
Te med mjölk

12.00 Lunch
Grillad kyckling med ungsbakad chilikryddad broccoli, färsk spenat, tomat och Turkisk yoghurt.
Te

16.00 Mellanmål
1 kokt ägg

18:15 Mellanmål
3 ostskivor, 1 skiva skinka och gurka med lite bregott.

20.00 Middag
Vit fisk med äggsås gjord på smör, ägg, hackad tomat och persilja. Broccoli. Sallad av haricots vertes, hackad röd lök och olivolja. Ca 1 msk keso och turkisk yoghurt.  
Blåbärste med mjölk.  

Har klarat av min andra dag utan att hetsäta nu. Har som sagt varit riktigt dålig i min bulimi den senaste tiden. Faktum är att det jag de senaste veckorna inte haft en dag utan ångest, hetsätning och kräkande över toalettstolen.

Känns därför så otroligt skönt att nu ha fixat hela 2 dagar i rad. Har dessutom varit riktigt enkelt! Har idag inte haft en tanke på att hetsäta eller ta den där lilla biten av kakan (vilket ju alltid slutar med hela kakburken, en massa choklad, glass, godis, pizza, bröd och smör…).

Är riktigt motiverad att fortsätta min resa mot ett friskt liv nu. Mår ikväll så bra och är fylld av hopp! =)

Tack för allt stöd, alla mail & kommentarerna!
Tillsammans tror jag att vi klara det här!
Tack än en gång!


Kram,
//Wilma  

Dag 1. Måndag 15 mars.

 6:30 Frukost:          
Äggröra på 2 ägg och ca 2 msk mjölk
salladsost 7-8 st kuber.
ostskivor 4-5 st.
Kaffe med mjölk
1 liten bit ugnsbakad paprika.

13.00 Lunch     
Lax med ugnsbakade grönsaker (purjo, squash, paprika, blomkål och broccoli), keso.
Te

16.00 Mellanmål
                        Turkisk yoghurt och 1 kycklingvinge med skin

18:30 Middag
Tzatziki och grillad kyckling.
Tomat och spenat.

22:30 Kvällsfika
1 kycklingklubba med skin.
Tzatsiki och spenat.
Te. 

Puh, jag klarade det! Nu har jag inhandlat allt jag behöver för veckan, ätit frukost, lunch och middag och kvällsfika. Har gått förvånansvärt bra idag och inget som helst sug eller hetsätning.

 Ska gå och lägga mig nu. Är hoppfull och beslutsam för att klara morgondagen också.

God natt & Kram

//Wilma

Än så länge mår jag bra! Känner mig visserligen tjock, uppsvälld och trött efter dagar av hetsätning och kräkande. Men har bestämt mig för att inte fokusera på vikten just nu, utan endast koncentrera mig på att bli frisk och pigg igen! Vad gör det egentligen om jag väger 2-3 kg mer, om jag nu kan få känna mig energifylld, nöjd och levande igen? 

Åt äggröra med ost och kaffe till frukost och stekt lax med ugnsbakad grönsaksröra av squash, purjolök, paprika, blomkål, broccoli och salladsost till lunch.  

Måste gå och handla nu sedan, vilket inte alls känns bra! Är så lätt att triggas igång där på affären. Det är så lätt att tänka: ”Men bara en liten chokladbit kan jag väl unna mig?” Ha, visst! Om jag köper hem den där chokladen, blir en bit snart till två. Två bitar till tre, tre blir till fyra. Och sen är det kört! Slukar hela chokladkakan! Försent… Lika bra att hetsäta och sen spy! Nä, jag vill verkligen inte gå till affären idag!

Hur gör ni för att klara av alla de där hemska besöken i mataffärerena?

Måndagmorgon och jag är på väg mot ett liv utan bulimi nu. Har hälsat på föräldrarna över helgen och är på väg hem. Har precis klivit på bussen och föreställer mig hur jag påbörjar min resa nu. :) 

Klarade av förmiddagen igår, men på kvällen kom ångesten och hetsätningen. Kräktes upp allt, tog en dusch och bestämde mig för att börja mitt nya liv imorgon. Satt istället på internet och läste om ätstörningar, behandling, bulimi och självhjälp hela kvällen igår. Verkar som om många har blivit hjälpt av LCHF-kost. Är medveten om att jag inte bör experimentera med kosten, förbjuda vissa livsmedel eller gå på olika dieter. Men jag behöver verkligen något som gör det lite lättare för mig att ta mig upp från botten av min bulimi. Måste förändra någonting, göra någonting och tar alla chanser jag kan få just nu. Har därför bestämt mig för att göra ett försök med LCHF de närmaste veckorna. 

Någon annan som har erfarenhet av LCHF och bulimi?

Kramar
// Wilma

Söndagmorgon, solen skiner ute och jag har precis ätit frukost. Magen är fylld av bröd, smör, ost, skinka, mjölk och en chokladbit. Inte bara fylld, den är överfylld! Ångestkänslan, rastlösheten och tankarna finns här. ”Nu är det redan kört! Lika bra att fortsätta äta och sen göra sig av med allt!” Men jag vill inte! Jag ska inte! Vill och ska inte låta bulimin förstöra denna dag!!! Många gånger förr har jag låst dörrarna, dragit för gardinerna och stängt in mig i lägenheten. Helt ensam med bara ångest, mat, skuldkänslor och en känsla av att misslyckande. Att misslyckas så totalt! Vräker i mig mängder av choklad, bröd, smör, ost, godis, müsli, fil, kakor, grädde, pasta, tårta, socker, kex och sedan glass och yoghurt så att allt ska gå lätt att få upp igen. Äckligt, så äckligt!!!

Efteråt när jag stått böjd över toalettstolen och tömt kroppen på mat, är ögonen röda, ansiktet svullet, halsen sårig och huvudet värker. Tårarna är nära, men ändå känner jag lättnad och tillfredsställelse nu. Dessa känslor varar dock bara ett ögonblick, för snart känner jag bara skuld, ångest och misslyckande igen. Jag avskyr mig själv! Varför gör jag såhär mot mig själv? Varför sviker jag mig själv, min kropp, mina vänner och föräldrar gång på gång? Är bulimin viktigare än dessa personer som jag älskar så mycket?  Efteråt avskyr jag mig själv! Så många gånger har jag stått böjd över toalettstolen, kräkts och lovat mig själv att det här är sista gången. Lovat att nu ska jag sluta hetsäta och bli frisk! Men hur många gånger har jag gett detta löfte då? Ja, troligen lika många gånger som jag sått böjd över en toalettstol. Har med andra ord lovat mig själv att sluta hetsäta, sluta kräkas och att bli frisk minst 511 gånger. Har därmed också misslyckats minst 511 gånger...

Men idag finns viljan här, viljan att bli frisk! Viljan att få tillbaka livet! Att få njuta av livet! Att få njuta av alla små saker i vardagen. Önskar att jag bara kunde koppla av, att jag bara kunde sitta ned och se på tv, läsa en bok eller njuta av solen på verandan. Tänk att få känna sig lugn! Önskar att jag inte alltid var så fylld av rastlöshet, ångest och tankarna kring vikt och mat. Vill inte längre gå omkring i en grå bubbla och känna mig orkeslös, dåsig, frånvarande, osocial och avtrubbad. Vill ha tillbaka mitt liv, min energi, mina vänner, mina känslor samt lusten att göra och uppleva saker igen! Vill bli fri från min bulimi! Vill verkligen inte spola bort hela livet i en toalettstol!!!

Men HUR? HUR? HUR?

Vad ska jag göra för att bli frisk? Är nu 23 år och har haft bulimi sedan jag var 17 år. Har verkligen försökt bli frisk de senaste åren, men ärligt talat är jag nu djupare ned i bulimin än någonsin. Har hetsätit och kräkts dagligen under de senaste veckorna och vet inte hur jag ska orka fortsätta leva. Sökte hjälp på en anorexi- och bulimimottagning i början av augusti, men har fortfarande inte fått någon hjälp därifrån (det är den 15 mars idag) . Har dock min första tid där på måndag nästa vecka. Känner mig nervös, men också hoppfull!

 Jag har alltså bestämt mig nu och lovar att kämpa för att bli frisk. Ändå är jag samtidigt så rädd för att misslyckas ännu en gång… Vad gör jag då?

Jag vet att min väg till ett friskt liv förmodligen kommer att vara lång, krokig och fylld av omvägar. Det kommer att bli en lång och tuff resa, men jag är övertygad om att jag ska klara av det. Startar den här bloggen för att skriva av mig, hämta kraft och dela med mig av mina erfarenheter. Här börjar alltså min resa mot ett liv utan bulimi. Kanske är det fler som påbörjar samma resa?  Kanske är det någon som redan gjort denna resa? Kanske kan vi ta sällskap, hjälpa och stötta varandra på denna krokiga väg ut ur bulimi?  Ni är alla varmt välkomna att följa med mig! Dela med er av tips, råd samt era med- och motgångar.

Jag vet att andra har blivit friska. Och kan de, så kan vi! Eller hur? Let's go!!! =)

Kramar till er alla! Snälla, ta hand om er nu!
Kramar //Wilma