Söndagmorgon, solen skiner ute och jag har precis ätit frukost. Magen är fylld av bröd, smör, ost, skinka, mjölk och en chokladbit. Inte bara fylld, den är överfylld! Ångestkänslan, rastlösheten och tankarna finns här. ”Nu är det redan kört! Lika bra att fortsätta äta och sen göra sig av med allt!” Men jag vill inte! Jag ska inte! Vill och ska inte låta bulimin förstöra denna dag!!! Många gånger förr har jag låst dörrarna, dragit för gardinerna och stängt in mig i lägenheten. Helt ensam med bara ångest, mat, skuldkänslor och en känsla av att misslyckande. Att misslyckas så totalt! Vräker i mig mängder av choklad, bröd, smör, ost, godis, müsli, fil, kakor, grädde, pasta, tårta, socker, kex och sedan glass och yoghurt så att allt ska gå lätt att få upp igen. Äckligt, så äckligt!!!

Efteråt när jag stått böjd över toalettstolen och tömt kroppen på mat, är ögonen röda, ansiktet svullet, halsen sårig och huvudet värker. Tårarna är nära, men ändå känner jag lättnad och tillfredsställelse nu. Dessa känslor varar dock bara ett ögonblick, för snart känner jag bara skuld, ångest och misslyckande igen. Jag avskyr mig själv! Varför gör jag såhär mot mig själv? Varför sviker jag mig själv, min kropp, mina vänner och föräldrar gång på gång? Är bulimin viktigare än dessa personer som jag älskar så mycket?  Efteråt avskyr jag mig själv! Så många gånger har jag stått böjd över toalettstolen, kräkts och lovat mig själv att det här är sista gången. Lovat att nu ska jag sluta hetsäta och bli frisk! Men hur många gånger har jag gett detta löfte då? Ja, troligen lika många gånger som jag sått böjd över en toalettstol. Har med andra ord lovat mig själv att sluta hetsäta, sluta kräkas och att bli frisk minst 511 gånger. Har därmed också misslyckats minst 511 gånger...

Men idag finns viljan här, viljan att bli frisk! Viljan att få tillbaka livet! Att få njuta av livet! Att få njuta av alla små saker i vardagen. Önskar att jag bara kunde koppla av, att jag bara kunde sitta ned och se på tv, läsa en bok eller njuta av solen på verandan. Tänk att få känna sig lugn! Önskar att jag inte alltid var så fylld av rastlöshet, ångest och tankarna kring vikt och mat. Vill inte längre gå omkring i en grå bubbla och känna mig orkeslös, dåsig, frånvarande, osocial och avtrubbad. Vill ha tillbaka mitt liv, min energi, mina vänner, mina känslor samt lusten att göra och uppleva saker igen! Vill bli fri från min bulimi! Vill verkligen inte spola bort hela livet i en toalettstol!!!

Men HUR? HUR? HUR?

Vad ska jag göra för att bli frisk? Är nu 23 år och har haft bulimi sedan jag var 17 år. Har verkligen försökt bli frisk de senaste åren, men ärligt talat är jag nu djupare ned i bulimin än någonsin. Har hetsätit och kräkts dagligen under de senaste veckorna och vet inte hur jag ska orka fortsätta leva. Sökte hjälp på en anorexi- och bulimimottagning i början av augusti, men har fortfarande inte fått någon hjälp därifrån (det är den 15 mars idag) . Har dock min första tid där på måndag nästa vecka. Känner mig nervös, men också hoppfull!

 Jag har alltså bestämt mig nu och lovar att kämpa för att bli frisk. Ändå är jag samtidigt så rädd för att misslyckas ännu en gång… Vad gör jag då?

Jag vet att min väg till ett friskt liv förmodligen kommer att vara lång, krokig och fylld av omvägar. Det kommer att bli en lång och tuff resa, men jag är övertygad om att jag ska klara av det. Startar den här bloggen för att skriva av mig, hämta kraft och dela med mig av mina erfarenheter. Här börjar alltså min resa mot ett liv utan bulimi. Kanske är det fler som påbörjar samma resa?  Kanske är det någon som redan gjort denna resa? Kanske kan vi ta sällskap, hjälpa och stötta varandra på denna krokiga väg ut ur bulimi?  Ni är alla varmt välkomna att följa med mig! Dela med er av tips, råd samt era med- och motgångar.

Jag vet att andra har blivit friska. Och kan de, så kan vi! Eller hur? Let's go!!! =)

Kramar till er alla! Snälla, ta hand om er nu!
Kramar //Wilma