Sitter nu på tåget på väg mot mina föräldrar och påskledighet. Tankarna snurrar och jag funderar över hur mitt liv hade sett ut om Mia aldrig dykt upp.

Om inte Mia funnits, hur skulle Wilmas liv då ha sett ut? Vem är egentligen den verkliga Wilma som döljer sig bakom Mia? Wilma pluggar, arbetar, tränar och umgås med nära och kära på dagarna, men det är inte hela Wilma som arbetskamrater, vänner och familjen ser. Det är inte den verkliga Wilma, för hela tiden finns Mia där och håller henne tillbaka. Wilma skulle kunna vara och göra så mycket mer. Istället gör Mia henne alltid trött, slut och orkeslös. Mia ger henne daglig huvudvärk och magont. Mia gör att Wilma ständigt går omkring som i en tät grå dimma där hon varken orkar bry sig eller känna något. Hon orkar knappt bry sig i familj, vänner, pojkvänner, arbete eller framtid längre. Mia har tagit nästan all självkänsla ifrån henne och gör henne osäker och lite blyg. Wilma känner sig som en stor bluff. Hon har knappt någon självkänsla kvar. Hon undrar varför vännerna fortfarande umgås med henne och hur hennes familj fortfarande kan älska henne? För att inte tala om killar! Att hitta en pojkvän och bli älskad av någon, det tror Wilma helt enkelt inte är möjligt för henne. Hon är ju bara ful, äcklig, misslyckad och bryr sig inte om något annat än att äta och kräkas. Det enda hon tänker på är mat, mat och ännu mera mat. Tankarna på vikten och den perfekta kroppen är dock nästan lika starka.

Mia och Wilma har en lång vänskap. Så lång att Wilma knappt minnas hur livet såg ut innan Mia kom och knackade på. Frågan är om Wilma någonsin kan hitta tillbaka till sitt tidigare liv? Kommer hon någonsin att hitta sitt verkliga jag igen?

Nu har tåget stannat, Wilma går till sängs och önskar er alla en GOD NATT!

Kram