Kommer jag någonsin att bli helt frisk? Kommer jag verkligen att må bättre utan min ätstörning?

Att vara någonstans mellan det sjuka och det friska är fruktansvärt!
Känns ibland som om det är värre att försöka bli frisk än vad det är att vara riktigt sjuk i bulimi. 
Ångest! Ångest! Ångest! SÅ MYCKET ÅNGEST!!! För några veckor sedan skulle jag ha hetsätit enorma mängder choklad, dussintals kakor, litervis med glass och hela limpor med massor av smör. Jag skulle ha tömt kylskåpet, ätit allt jag kommit över och sedan ägnat timmar åt att kräkas. Men nu? 
Vad ska jag göra med all min ångest nu? 

Jag vet att det enda rätta är att stå emot. Bulimin är inget alternativ för mig längre! 
Ett liv med bulimi är inte värt någonting och kommer aldrig att göra mig riktigt lycklig! 

Säg till mig om jag verkar vara på väg att tappa hoppet och sluta kämpa.  

Sänder nu en godnattkram till er alla!