Att bli hembjuden på fika hos släkt och vänner, låter väl trevligt? Att träffas, umgås och samtidigt bli serverad kaffe och kaka, borde vara mysigt.  För mig är det varken trevligt eller mysigt! För mig är besöket ett helvete fyllt av ångest, skam och skuld.

Fika bullas upp framför mig, bulimin gör sig hörd och paniken knackar på. Det är alltid någon som ska bjuda på ännu en kaka och uppmuntra mig att ta mer. Alltid är det någon jag inte vill vara oartig mot. Någon jag inte vill tacka nej till och göra besviken. Alltid är det någon jag måste dölja min sjukdom för. Alltid undrar jag vad de andra tänker? Har de märkt att Mia finns hos mig? Ser de henne? Misstänker de något? Vet de???

Att i timmar sitta stilla vid fikabordet gör mig rastlös och orolig. Jag sitter som på nålar och kämpar mot ångest och hetsätningsattacker. Samma sak varje gång stora kakfat, bullar och läckra tårtor dukas fram. Sakta känner jag hur ångesten blir allt starkare. Oron smyger sig på, hjärtat börjar bulta och jag får allt svårare att andas. Jag blir yr, kallsvettas och får fjärilar i magen. Det kryper i kroppen, jag blir spänd och mina händer darrar. Det känns overkligt och allt omkring mig försvinner. Det enda jag hör är mitt bankande hjärta och mina förvirrade tankar.  Behovet att hetsäta, rädslan och paniken triggas igång. Jag vill därifrån! Vill bara ställa mig upp, rusa ut genom dörren och fly från allt.  Springa tills all ångest och alla tankar försvunnit.

Konstigt nog verkar ingen annan lägga märke till mig. Ingen ser hur jag kämpar mot mig själv och min bulimi. I alla andras ögon sitter jag där, smuttar på mitt te, knaprar på en kaka och ser uttråkad ut. De tycker förmodligen att jag är tystlåten och osocial, men jag orkar inte bry mig…

Önskar att jag vore den glada, trevliga och öppna tjejen jag var förr. Önskar att jag kunde se fram emot att få besöka släkt och vänner. Men det kan jag inte, stället går jag omkring i veckor och gruvar mig för den kommande födelsedagen, påsken, julen osv…. 
Vill inte längre att besöken ska vara fyllda av oro och fasa. Det är ju meningen att det ska vara trevligt och mysigt att bli hembjuden till en vän!

 Kram